Jag har fått den underbara upplevelsen att möta mig själv i tidigare liv. Detta skedde under hypnosterapin som jag gick år 2006.
1898 levde jag i Italien. Jag vet inte om jag dog då eller föddes. Den första bilden jag ser är när jag åker med min häst och vagn och stannar på ett mindre torg. Där ska jag handla grönsaker och mat.
Jag bor i ett litet stenhus uppe på en kulle med man och barn och djur.
När jag sedan kommer hem ser jag att huset brunnit ner. Min man och mina barn dör. Jag har endast djuren att ty mig till och gör det också. När sedan djuren börjar dö av ålderdom dör jag av sorg.
// Detta är ganska intressant då jag alltid varit rädd för eld. Jag har även, sen jag var liten, tytt mig till djur och tyckt att människor inte är "lika mycket värda som djur". Jag har svårt att lita på människor och är rädd för att de ska plötsligt försvinna.
//
Den andra tillbakavandringen är lite mer intressant. Speciellt hur jag uppfattar den.
Inne i en djungel någonstans, något år bodde en stam. I denna stam fanns både kvinnor och män. Speciellt en man utmärke sig. Jag tyckte illa om honom. Han ville inte gå och jaga med de andra för han tyckte han var bättre på andra saker och inte förstod varför allt skulle vara uppdelat, en syssla för kvinnor och en för män. vad gjorde det om han kunde göra andra saker? De andra männen kunde ju jaga. Varje gång han gick ut med jägarna satt han sig alltid på en trädstam och mest väntade, då han inte ville jaga. Men han var ju tvungen att visa att han gick iväg.
Usch, denna man...vilket förräderi. Han förstörde ju för hela stammen. Ska VI lida för att han inte vill jaga? Vem tror han att han är? Så är det ju faktiskt, livet är uppdelat, sysslorna är uppdelade. tro inte att han kan försöka ändra på det, vi behöver ju faktiskt mat i denna stam. Annars dör vi.
Snacka om förvåningen när det plötsligt kommer fram att JAG är denna man. Jag trodde jag var kvinnan och jag kräktes verkligen ut förnedringsord för denna man.
//
Jag har samma problem idag. Jag kan inte dela in folk i fack, jag hatar när andra gör det. Jag vill göra vad jag vill, men vågar inte...
Ser ni ett samband eller? ;)
fredag 23 november 2007
fredag 26 oktober 2007
Skriva av mig!
Bakgrund: Jag har alltid haft det "jobbigt" i detta liv. Min högsta dröm när jag var liten var att begå självmord. Visst testade jag, men det lyckades inte. Min familj var en bunt att främlingar som gjorde illa mig (både fysiskt o psykiskt). Jag fick en extrafamilj, nej, inte av soc eller så utan jag valde ut den själv (självklart inte officiellt). Min dagar tillbringade jag i stallet (efter skolan då). Det var ju där det viktiga fanns, djuren. Hästarna som jag förstod mig på. Människor förstod jag mig aldrig på. Jag valde att flytta i sena tonåren, 50 mil bort till min mamma. Jag hade jobbiga år där och pratade mycket med psykologer o kuratorer. Jag kände mig utanför som vanligt. Överallt. Men jag blev "som alla andra".
Jag flyttade igen 2004. Då tog jag med mig min älskade katt och flyttade västerut, 50 mil. Min katt tog jag hand om 1996, han var vanvårdad. Vi blev bästa vänner och han var min livhanke. Han följde med till Sthlm också och han var ofta i slagsmål men jag åkte med honom till veterinär och sedan tiggde ihop pengar för hans vård. Min mamma frågade en gång vad jag gör när katten dör....jag behövde inte svara för hon visste svaret..egentligen...
Iaf 2004 kom jag hit där jag bor nu. Hade kommit in på en skola som kändes sååå rätt! Då var jag 24 år. Skolan var trist, för lätt och jag ville sluta. Men det gjorde jag inte. Dråpslaget kom när jag fick ångest o social fobi 2005 på våren. Fick piller o psykolog. Det hjälpte inte. Mitt i allt dog min katt. Min bästa vän!! (fast jag klarade alla skolsaker, alla rätt på prov osv) Jag valde att fly, till grönland. Jag kom hem några månader senare när skolan skulle börja igen. Min kropp skrek. Min själ skrek. Allt skrek. En dag fick jag nog. Jag slog upp tidningen och där stod "Hypnosterapi". Eller egentligen läste jag Healing.. jag ringde denna människa och åkte dit. När jag kom in på mottagningen mådde jag dåligt. Min hjärna skrek "ta mig härifrån". Terapeuten föreslog hypnosterapi. Jag kände mig osäker. Hon gav mig en skiva med avslappning som jag skulle öva på.
Besöken rullade på. Jag grät varje gång. Jag är annars en sån som håller inne med känslor, ex aldrig gråtit inför familjen, aldrig kramats med släkten etc. Jag har gått runt och lurat mig själv hela livet. Jag mötte mig själv i tidigare liv. Jag hade återkommande drömmar innan denna terapi som jag kallar 112-drömmar då alla drömmar alltid slutade med att jag skulle slå 112 men kunde aldrig göra det. När ngn annan gjorde funkade det. Nu förstår jag att det var själen som larmade. terapeuten förstod vad jag sa. Hon ställde motfrågor och berättade hur hon ser på sakerna. För första gången fattade ngn vad jag menade när jag sa att jag hade sån gammal själ så det ibland gör ont och jag blir frustrerad över att människor inte ser det. O mycket andra frågor....
Jag är frisk nu. Jag jobbar 6 timmar om dagen. Med hästar! Jag arbetar inte med det jag "alltid drömt om" eftersom det var inte vad JAG drömde om, utan vad andra tyckte jag passade som och jag sedan trodde att det var jag som ville det. Jag gick färdigt utbildningen ändå.
Jag vet vad jag vill göra i framtiden men jag vågar inte?! Jag vågar inte se mig själv som stark. Jag vågar inte bli lycklig. jag vågar inte ta beslut jag vågar ingenting för jag är rädd för att jag ska falla tbx igen. Jag känner att jag gör det ofta, mina vänner säger samma saker som de sagt i 10 år, jag orkar inte gå emot strömmen och kämpa hela tiden för att få självförverkligande. Ibland vill jag bara sätta mig ner, söka o skaffa ett kontorsjobb, köpa mig en bil o en häst och "vara som alla andra". Jag vågar inte vara Svensson heller egentligen.
Jag vågar inte titta på mig själv, vem jag är och vad jag vill. Vad gör jag? Hur ska jag kunna få råd att göra det jag vill när min kropp/själ skriker när jag är på fel väg? Hur ska jag då tjäna pengar så jag kan göra det jag vill? Jag är tacksam över att själen skriker när jag är på väg åt fel håll, men nackdelen är att jag inte klarar av mer än 3 veckor på ett jobb jag egentligen inte ska ha. Själen gör min kropp sjuk då.
Pratat med en astrolog och han sa exakt samma saker som min terapeut. Jag VET att det är rätt, men jag fattar inte hur jag ska komma dit.
Jag vet att jag är stark, en överlevare, men jag vill inte vara överlevare längre utan jag vill bli "jag". Jag brukar tolka mina drömmar och det ger mycket.
Sen min katt dog har jag tagit på mig så mycket mer ansvar, jag fick bli den som ringde när farmor fick lungcancer 2006, mormor fick KOL en vecka efter farmos cancer (eller ja, diagnosen). Min bror fick blackout 2006, han svimmade och åkte t sjukhus (han bor 22 mil härifrån) och minns inte sedan vem han var, var han bodde, kände inte igen folk etc. Jag låg hemma i influensa, men ändå var jag den andra som träffade honom! För min far o hans fru "hade inte tid att hälsa på, för de jobbade". Den första som träffade honom var hans kompis som han bodde med. Min bror låg på sjukhus i 3 dgr, fick senare åka hem om det fanns ngn där. Så jag bodde hos min bror på soffan (för pappa o de som bodde 50 m bort hade inte plats eller tid o dessutom skulle de åka på semester).
Så mitt ansvar bara växer, jag fick berätta för min bror varje dag vem jag var, vi tittade på foton och föröskte locka fram minnen. Nu är han helt återställd. Min farmor grät i tfn för hennes cancer (hon är frisk nu). Mormor har inte sagt ngt mer ännu dock.
Jag HATAR oansvar, jag blir riktigt ledsen när barn svälter i afrika, när naturen försvinner. Det finns en vacker dvd som jag gråter som ett djur till, Sacred Planet. Jag vill vara bland djur dygnet runt för de är lätta att kommunicera med.
SUMMA: Jag HATAR att vara på jorden. Jag vill hem!
Jag anar att när jag väl hittat "hem" så kanske jag slutar flytta runt. Men å andra sidan finns det ju platser i världen där man känner sig mer "hemma". O det ska man inte förringa tror jag.
Jag tror att när man hittat hem är det som ett paket, du följer din väg! Jag tror inte man hittar hem inom sig om man arbetar med fel saker.
Jag ångrar inget jag gjort i livet eller mina beslut (även om jag nu e skyldig CSN massa pengar), hade jag inte tagit den vägen hade jag inte fått uppleva allt jag gjort här.
Jag har insett hur viktiga alla utbildningar/kurser har varit för att jag skulle mogna som individ istället. Mina kunskaper ger mig en grundtrygghet, samtidigt som dom varit nödvändiga i min personliga utveckling.
Till sist vill jag min egen väg, och jag är övertygad om att jag skulle vara till större nytta och glädje för min omgivning , än jag är idag då jag bara vill vara till lags. Att göra det som är rätt för mig för att kunna stödja min omgivning bättre.
Jag flyttade igen 2004. Då tog jag med mig min älskade katt och flyttade västerut, 50 mil. Min katt tog jag hand om 1996, han var vanvårdad. Vi blev bästa vänner och han var min livhanke. Han följde med till Sthlm också och han var ofta i slagsmål men jag åkte med honom till veterinär och sedan tiggde ihop pengar för hans vård. Min mamma frågade en gång vad jag gör när katten dör....jag behövde inte svara för hon visste svaret..egentligen...
Iaf 2004 kom jag hit där jag bor nu. Hade kommit in på en skola som kändes sååå rätt! Då var jag 24 år. Skolan var trist, för lätt och jag ville sluta. Men det gjorde jag inte. Dråpslaget kom när jag fick ångest o social fobi 2005 på våren. Fick piller o psykolog. Det hjälpte inte. Mitt i allt dog min katt. Min bästa vän!! (fast jag klarade alla skolsaker, alla rätt på prov osv) Jag valde att fly, till grönland. Jag kom hem några månader senare när skolan skulle börja igen. Min kropp skrek. Min själ skrek. Allt skrek. En dag fick jag nog. Jag slog upp tidningen och där stod "Hypnosterapi". Eller egentligen läste jag Healing.. jag ringde denna människa och åkte dit. När jag kom in på mottagningen mådde jag dåligt. Min hjärna skrek "ta mig härifrån". Terapeuten föreslog hypnosterapi. Jag kände mig osäker. Hon gav mig en skiva med avslappning som jag skulle öva på.
Besöken rullade på. Jag grät varje gång. Jag är annars en sån som håller inne med känslor, ex aldrig gråtit inför familjen, aldrig kramats med släkten etc. Jag har gått runt och lurat mig själv hela livet. Jag mötte mig själv i tidigare liv. Jag hade återkommande drömmar innan denna terapi som jag kallar 112-drömmar då alla drömmar alltid slutade med att jag skulle slå 112 men kunde aldrig göra det. När ngn annan gjorde funkade det. Nu förstår jag att det var själen som larmade. terapeuten förstod vad jag sa. Hon ställde motfrågor och berättade hur hon ser på sakerna. För första gången fattade ngn vad jag menade när jag sa att jag hade sån gammal själ så det ibland gör ont och jag blir frustrerad över att människor inte ser det. O mycket andra frågor....
Jag är frisk nu. Jag jobbar 6 timmar om dagen. Med hästar! Jag arbetar inte med det jag "alltid drömt om" eftersom det var inte vad JAG drömde om, utan vad andra tyckte jag passade som och jag sedan trodde att det var jag som ville det. Jag gick färdigt utbildningen ändå.
Jag vet vad jag vill göra i framtiden men jag vågar inte?! Jag vågar inte se mig själv som stark. Jag vågar inte bli lycklig. jag vågar inte ta beslut jag vågar ingenting för jag är rädd för att jag ska falla tbx igen. Jag känner att jag gör det ofta, mina vänner säger samma saker som de sagt i 10 år, jag orkar inte gå emot strömmen och kämpa hela tiden för att få självförverkligande. Ibland vill jag bara sätta mig ner, söka o skaffa ett kontorsjobb, köpa mig en bil o en häst och "vara som alla andra". Jag vågar inte vara Svensson heller egentligen.
Jag vågar inte titta på mig själv, vem jag är och vad jag vill. Vad gör jag? Hur ska jag kunna få råd att göra det jag vill när min kropp/själ skriker när jag är på fel väg? Hur ska jag då tjäna pengar så jag kan göra det jag vill? Jag är tacksam över att själen skriker när jag är på väg åt fel håll, men nackdelen är att jag inte klarar av mer än 3 veckor på ett jobb jag egentligen inte ska ha. Själen gör min kropp sjuk då.
Pratat med en astrolog och han sa exakt samma saker som min terapeut. Jag VET att det är rätt, men jag fattar inte hur jag ska komma dit.
Jag vet att jag är stark, en överlevare, men jag vill inte vara överlevare längre utan jag vill bli "jag". Jag brukar tolka mina drömmar och det ger mycket.
Sen min katt dog har jag tagit på mig så mycket mer ansvar, jag fick bli den som ringde när farmor fick lungcancer 2006, mormor fick KOL en vecka efter farmos cancer (eller ja, diagnosen). Min bror fick blackout 2006, han svimmade och åkte t sjukhus (han bor 22 mil härifrån) och minns inte sedan vem han var, var han bodde, kände inte igen folk etc. Jag låg hemma i influensa, men ändå var jag den andra som träffade honom! För min far o hans fru "hade inte tid att hälsa på, för de jobbade". Den första som träffade honom var hans kompis som han bodde med. Min bror låg på sjukhus i 3 dgr, fick senare åka hem om det fanns ngn där. Så jag bodde hos min bror på soffan (för pappa o de som bodde 50 m bort hade inte plats eller tid o dessutom skulle de åka på semester).
Så mitt ansvar bara växer, jag fick berätta för min bror varje dag vem jag var, vi tittade på foton och föröskte locka fram minnen. Nu är han helt återställd. Min farmor grät i tfn för hennes cancer (hon är frisk nu). Mormor har inte sagt ngt mer ännu dock.
Jag HATAR oansvar, jag blir riktigt ledsen när barn svälter i afrika, när naturen försvinner. Det finns en vacker dvd som jag gråter som ett djur till, Sacred Planet. Jag vill vara bland djur dygnet runt för de är lätta att kommunicera med.
SUMMA: Jag HATAR att vara på jorden. Jag vill hem!
Jag anar att när jag väl hittat "hem" så kanske jag slutar flytta runt. Men å andra sidan finns det ju platser i världen där man känner sig mer "hemma". O det ska man inte förringa tror jag.
Jag tror att när man hittat hem är det som ett paket, du följer din väg! Jag tror inte man hittar hem inom sig om man arbetar med fel saker.
Jag ångrar inget jag gjort i livet eller mina beslut (även om jag nu e skyldig CSN massa pengar), hade jag inte tagit den vägen hade jag inte fått uppleva allt jag gjort här.
Jag har insett hur viktiga alla utbildningar/kurser har varit för att jag skulle mogna som individ istället. Mina kunskaper ger mig en grundtrygghet, samtidigt som dom varit nödvändiga i min personliga utveckling.
Till sist vill jag min egen väg, och jag är övertygad om att jag skulle vara till större nytta och glädje för min omgivning , än jag är idag då jag bara vill vara till lags. Att göra det som är rätt för mig för att kunna stödja min omgivning bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)